Oskyltat

En kvarlämnad bro i skogenBergslagen

Posted by Mats Areskoug Thu, March 14, 2019 19:15:52

Den som råkar hamna på den slingrande grusvägen mellan Guldsmedshyttan och Stjärnfors belönas med en ståtlig järnvägsbro utan spår av räls.

Bron i Gränshyttan (kartkoordinater 59.74600, 15.04230) var en del av den cirka 10 kilometer långa järnvägen mellan Gullblankagruvan och masugnen i Guldsmedshyttan. Banan byggdes för transport av järnmalm och någon riktig persontrafik förekom inte.
Blog image

Äventyret blev dock kort. Anläggningen togs i drift 1908, men redan 1931 var malmen i Gullblankagruvan slut. Två år senare var den sista malmen nedkörd till hyttan och ytterligare två år senare revs rälsen upp.

Gruvan är riven, rälsen är borta och även hyttan är riven. Efter 85 år får man glädjas åt att bron står kvar. (Även banvallen är farbar stora delar av sträckan.)

Fotnot: Vill du njuta av en nedlagd järnväg i Bergslagen med tydligare lämningar rekommenderas gamla BDJ – sträckan mellan Bredsjö och Gyttorp.

Fakta/läs mer
Sundström & Eriksson: ”Smalspår och sjöfart i Bergslagen”, Stenvalls, 2003
Industrilandskap i Bergslagen 2009



Ett flygande tefat i Örebro – en ostkupa i KivikÖvriga Sverige

Posted by Mats Areskoug Thu, February 28, 2019 06:36:06

Bilister som kör in mot centrala Örebro söderifrån och inte håller ögonen på vägen ser på höger sida ett UFO. Konstintresserade på besök i Kivik för att kika ned på Ulf Lundells gård passerar på vägen till utsiktstornet en möblerad ostkupa i skogen.
Blog imageÖrebro sommaren 2018.

Den finländske arkitekten Matti Suuronen (1933–2013) ritade åren kring 1970 två originella plasthus, i första hand tänkta att användas för fritidsboende. Båda med fantastiska futuristiska former: ”Futuro” som ser ut som ett flygande tefat och ”Venturo” som påminner om en ostkupa. Husen uppmärksammades runt världen, men oljekrisen 1973 satte tyvärr stopp för billiga plasthus.
Blog imageÖsterlen sommaren 2017.

UFO:t i Örebro landade (på Skvadronvägen 2) i mitten av 1970-talet och kom då närmast från Älvsjö. Det används som kontor. Ostkupan på Kivik Art Centre lär ha en historia som bensinmack i Kallinge. Det fungerar nu som reception och kafeteria.

Båda husen är mycket väl värda ett besök. En del saker var faktiskt bättre – och roligare – förr.

Fakta/läs mer
Allt om framtidshusen Venturo och Futuro” i Riksettan den 7 januari 2010
Lars-Göran Månzon: ”Tidsspegel av 60-talet” i Nerikes Allehanda den 21 december 2011



Övervakningstornet i SkärholmenStorstockholm

Posted by Mats Areskoug Sat, February 16, 2019 10:06:13

Det går att säga mycket om Skärholmens centrum, men inte att de bilburna kunderna lämnats åt sitt öde. Vid invigningen 1968 ansågs parkeringshuset med 4.000 platser vara norra Europas största. Det var så stort att det försågs med ett övervakningstorn för att hjälpa bilisterna till rätta.
Blog image

En vanlig vardagsmorgon är det en mäktig känsla att vandra över det nästan öde övre parkeringsdäcket med övervakningstornet i det sydöstra hörnet. Även Riksantikvarieämbetet har insett storheten och tagit med parkeringshuset i sitt bebyggelseregister.
Blog image

Personalen i tornet skulle bland annat hålla ordning, förklara betalningssystemet och hjälpa besökarna att inte gå/köra vilse på fyra våningarna. Idag står tornet öde – stormarknadskunder har efter ett halvt sekel lärt sig parkera och komma ihåg var man gjort det.

Läs mer
Per Wirtén: ”Där jag kommer ifrån. Kriget mot förorten”, Albert Bonniers, 2010.



Strömlöst för järnvägen på GotlandGotland

Posted by Mats Areskoug Thu, January 31, 2019 06:18:54

Intill den tidigare järnvägsstationen Stjärnarve i Eksta står ett ellok uppställt (kartkoordinater 57.28793, 18.21719). Ett minne från den gotländska järnvägsepoken? Knappast. Järnvägen på ön elektrifierades aldrig, trots att tågen rullade fram till 1960. Resande på Gotland fick nöja sig med ånga, diesel och bensindrivna rälsbussar. Lika bra var väl det, med tanke på hur uselt elförsörjningen fungerar på ön. (Som jämförelse kan nämnas att redan 1895 kördes ellok mellan Stockholm och Djursholm.)
Blog imageElloket.

Stationen Stjärnarve låg på Sydvästra Gotlands järnväg (SGJ), med sträckning från Klintehamn i norr till Hablingbo 27 kilometer söderut. Banan öppnade för trafik 1924, men den blev aldrig någon ekonomisk framgång. Redan efter tre år övertogs linjen av Klintehamn-Roma järnväg (KlRJ). Fallet fortsatte med förstatligande 1947 och nedläggning 1953.
Blog imageBanvallen norrut från Stjärnarve.

Elloket i Eksta tillverkades 1949 av Asea för Skånska Cements kalkbrott i Limhamn utanför Malmö. Det var i bruk fram till 1967 och ställdes sedan upp i brottet tillsammans med andra uttjänta fordon. 1981 skänkte Cementa ett ånglok från Limhamnsbrottet till museijärnvägen i Dalhem på Gotland. Med i ”paketet” följde elloket och dessutom en hästspårvagn.

Spårvagnen donerades hos Svenska Spårvägssällskapet och den är återbördad till Malmö och ska renoveras, ångloket sattes in i museitrafiken. Elloket skänktes till en privatperson. Via före detta stationen i Hablingbo landade den udda fågeln i Eksta.

Loket står uppställt på privat mark, men det kan beskådas från den lilla vägen strax öster om stationshuset.

Fakta/läs mer
• ”El-lok och spårvagn till Hesselby” i Spårstumpen 3–4 1981, Föreningen Gotlandståget
• Janis Priedits: ”Industrilok i Skåne – Malmöhus län”, SJK småbaneavdelning, 1995
• Ragnar mfl: ”Statens Järnvägar på Gotland – Historien om järnvägens nedgång och fall”, Stenvalls, 2013

Läs även om den raserade viadukten i skogen, ett annat spår av SGJ.





Trångt om saligheten i SkövdeÖvriga Sverige

Posted by Mats Areskoug Mon, January 14, 2019 15:25:06

Det medeltida Skövde stoltserade med två kapell omedelbart utanför stadens staket, förutom en kyrka dit folk vallfärdade för att be Sankta Elin (Helena) om hjälp. Kapellen är borta och Elin nedgrävd i en vanlig grav – tacka Martin Luther för det.

Den fromma kvinnan Elins dotter misshandlades av sin man. Mannen slogs ihjäl av sitt gårdsfolk. Mannens släkt ansåg att Elin låg bakom mordet. Elin for till Jerusalem för att hålla sig undan och antagligen be Gud om förlåtelse för sin inblandning i dådet. När Elin kom hem dödades hon dock av svärsonens släkt. Så kunde det gå till på 1100-talet i Västergötland.

Knappt hade Elin kallnat förrän det började inträffa mirakel. Det sprang fram källor där hon mördades, där man satte ned hennes lik på väg till begravningen och flera andra platser i Västergötland. En blind återfick synen när han strök sig med hennes avhuggna finger. (Fingret finns kvar i en gömma i altaret i Götene kyrka, om du har börjat se dåligt.) Undren fortsatt vid hennes grav i kyrkan i Skövde och 1164 var succén ett faktum. Elin helgonförklarades av påve Alexander III.

Vid den källa som sprang fram när man rastade med liket uppfördes ett kapell. Det nämns första gången i avlatsbrev 1373. Sannolikt togs sten från kapellruinen när stadskyrkan skulle återuppbyggas efter stadsbranden 1759. Inget finns kvar ovan jord. Om vattnet i källan botar får var och en avgöra. Platsen (kartkoordinater 58.37613, 13.84579) ligger inom regementsområdet, men går att besöka.
Blog imagePlatsen för Elins kapell.

Ännu mindre finns det kvar av Sankta Birgittas kapell i norra delen av dagens stad. Det nämns första gången i ett avlatsbrev 1425. Att Skövde fick ett kapell tillägnat Vadstenas stora helgon kan man antagligen tacka Carolus Andreæ för. Han nämns som präst i Skövde 1403, men vigs till munk i Vadstena kloster 1409. Fram till sin död 1414 arbetade han hårt för att stärka Birgittakulten.
Blog imagePlatsen för Birgittas kapell.

Precis som för Sankta Elins kapell lär den kyrkliga verksamheten ha upphört i samband med reformationen. Även här har man påträffat lämningar under jord. Kapellet låg nära dagens korsning Käpplundavägen–Vallevägen (kartkoordinater 58.39713, 13.84449). Jag är mer tveksam om ett besök där botar något.

Fakta/läs mer
Gunnar Linde: ”Staden Skövde 1400–1759”, Skövdeortens hembygds- och fornminnesförening, 1971
Henrik Klackenberg: ”Medeltidsstaden 28: Skövde” Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, 1981
Götene församling och Götene kommun: ”Helgonet, kvinnan och historien
Göran Lundh: ”Sankta Elin av Skövde” i Billingebygden 2017

Läs om andra städer med flera medeltida kapell
En slurk vin och en oblat eller två (Västerås)
Helge Sven i Arboga





Väl bevarat i SlakthusområdetStorstockholm

Posted by Mats Areskoug Tue, January 01, 2019 10:01:32

I år drar den stora omdaningen av Slakthusområdet i Stockholm i gång. Enligt staden ska här skapas en ”urban stadsdel” som ska ”erbjuda småskaliga mat- kultur- och stadsmiljöupplevelser”. Omkring 2030 ska det hela vara klart, drygt hundra år efter att det först invigdes av hjältekonungen Gustav V 1912.

Många av dagens byggnader kommer att rivas och ersättas bland annat av bostadshus. Enligt programhandlingen från 2017 kommer dock två av mina favoritbyggnader i området att bevaras. Två hus som gissningsvis får diverse ”samfund”, ”råd” och ”uppror” att se rött – men det förstärker bara min glädje. Båda byggnaderna är en fest i tegel, plåt och glas och båda anses ha ett ”särskilt högt kulturhistoriskt värde”.
Blog imageHallvägen 21–23.

Hallvägen 21–23 ritades av arkitekten Ralph Erskine för Möller & Co, kafferosteri och kolonialhandel. Det stod klart 1955 och bestod av lagerbyggnad med en kontorsdel ovanpå. Idag säljs byggdetaljer i lagerdelen. Med lite fantasi påminner kontorsdelen om ett fartyg.
Blog imageHallvägen 11.

Hallvägen 11 uppförde 1959 för Volanders fabriks AB och ritades av Uhlin & Malm arkitekter. Vid årsskiftet 2018–19 användes fortfarande produktionsdelen som charkuterifabrik och kontoret som kontor. En 60-årig historia.

Även det lilla, lilla huset vid Globen, som jag bloggat om i Osevärdheter, ska få stå kvar. Det ska bli mycket spännande att se ”det nya” Slakthusområdet och återanvändandet av de gamla byggnaderna. Jag hoppas innerligt att man inte döper om området till ”Meatpacking district” – det räcker med skämtet Sofo på coola Södermalm.

Fakta/läs mer
”Stockholms stads slakthus med tillhörande kreatursmarknad”, Stockholms stads slakthus- och saluhalsstyrelse, 1914
Brundin, Johnson och Kroon: ”Kött & blod. Slakthusområdet i Johanneshov 100 år”, Informationsförlaget, 2012
Nyréns arkitektkontor: ”Slakthusområdet, Stockholm – Kulturhistorisk inventering och analys”, 2011.



Åkerö – vinterns äpple nummer 1Övriga Sverige

Posted by Mats Areskoug Sat, December 15, 2018 08:04:45

Nej, det går inte att stoppa ned en äppelkärna i jorden och få ett träd med samma sorts frukt. Vilhelm Moberg for med osanning i boken ”Sista brevet till Sverige” när en kärna från gården i Småland ger ett Astrakanäpple i Amerika. Men i diktens värld kan det vara tillåtet.

Stoppar du ned en kärna kommer en helt ny äppelsort att skapas. Kanske blir den god, kanske inte. Vill du ha en redan existerande sort måste du ympa en gren från ditt favoritträd.

Historien om äpplet Åkerö är höljd i tidens mörker. År 1759 importerade kulturprofilen Carl Gustaf Tessin ett sextiotal äppelträd från Nederländerna till sitt gods Åkerö i Södermanland. Kanske fanns ”det första” Åkeröträdet med i sändningen. Kanske uppstod det genom frösådd på godset vid samma tid. Oavsett så står ”moderträdet” kvar på gräsmattan framför godsets huvudbyggnad, ordentligt stöttat. En mycket god historia!
Blog image

(En parentes: Några inom min släkt vill tro att vi på något, för mig obegripligt, sätt härstammar från slottet Arreskov på Fyn i Danmark. I så fall kan jag nästan skryta med en ”egen” äppelsort: Arreskov.)

Fakta/läs mer
Anton Nilsson: ”Våra äpplesorter: deras historia, egenskaper och kännetcken”, Nordiska museet, 1987
Grönt kulturarv: Historiska berättelser om våra äpplesorter



Träkolsgrillad järnmalm i SvartåBergslagen

Posted by Mats Areskoug Fri, November 30, 2018 15:04:20

Briketter, träkol eller rent av gas? Det finns en hel del alternativ för de som vill bränna en flintastek. Samma sak när det gäller framställningen av järn ut malm.

”Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunga och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå.”

Dan Anderssons ”Jag väntar vid min mila” är/var en del av det svenska kulturarvet. Framställningen av träkol var en mycket viktig del av förädlingen av järnmalm och därmed Sveriges ekonomi.

I Sverige finns spår av järnframställning från cirka 500 fvt. I så kallade blästerugnar blandades träkol med myrmalm eller rödjord (järnhaltig jord). Från 1100-talet var det den mycket effektivare masugnen som gällde, en process som än i dag är den vanligaste.

I slutet av 1700-talet började koks ersätta träkolen i masugnarna och vid mitten av 1800-talet hade den nya tekniken fått sitt genombrott. Träkol var omständligt och dyrt att framställa och omställningen till koks blev ett lyft för branschen.
Blog imageSvartå hytta i drift. Vykort utgivet av Gust. Jansson i Svartå.

De träkolseldade masugnarna försvann dock inte över en natt och de finns fortfarande kvar runt om i världen. Den sista i Sverige och i norra Europa, Svartå, blåstes dock ned den 28 oktober 1966. En 800-årig historia i Sverige avslutades.
Blog imageHyttpipan sommaren 2018.

En sorglig rest av masugnen står kvar intill Svartås idrottsplats (kartkoordinater 59.12274, 14.52476). Den är fallfärdig och hotas av rivning sedan flera år tillbaka. (Degerfors kommun har inte svarat på mitt mejl om framtiden för denna trots allt historiska plats.) Enligt SVT Örebro anser varken Riksantikvarieämbetet eller länsstyrelsen i Örebro att masugnen är värd att bevara. Det kan vara idé att skynda till platsen, snart kan det vara för sent.

Fakta/läs mer

Sveriges Nationalatlas: ”Bergsbruk – Gruvor och metallframställning”, Norstedts, 2011.
Järn- och stålframställning”, Utbildningspaket från Jernkontoret.